Hegel och Andens fenomenologi

2008-08-26T14:27:00.013+02:00

Andens fenomenologi av G.W.F. Hegel är den senaste i raden av klassiska filosofer som Thales ger ut i nya svenska översättningar. Staffan Carlshamre berättar hur Hegel lästs under tvåhundra år, och om hur det är att läsa Hegel idag.

Är du för eller emot Hegel? Utifrån den frågan kan man rita en karta över de senaste tvåhundra årens filosofihistoria.

Många strömningar i modern filosofi får sina viktigaste idéer direkt från Hegel. Marxismen, naturligtvis, både som den formuleras av Marx och Engels själva, och som den utvecklas till exempel i Frankfurtskolan, av Adorno, Horkheimer, Marcuse och deras efterföljare. Existentialismen, hos Sartre och de Beauvoir, hämtar inte bara sin grundläggande begreppsapparat från Hegel, utan även inspiration till konkreta analyser av det mänskliga varat och samspelet mellan jaget och den Andre. När de Beauvoir lägger grunden till den filosofiska feminismen så griper hon tillbaka på Hegels analys av subjektets tillblivelse och dialektiken mellan herre och slav – samma tematik fortsätter att inspirera postkoloniala teoretiker från Fanon och framåt. Hegels tankar om omedvetna drivkrafter i psyket och om möjligheten till ett falskt medvetande finns i den historiska bakgrunden till psykoanalysen – hos Jacques Lacan slår Hegels inflytande ut i full blom och många av hans teorier är direkta variationer på hegelianska teman.

Men även Hegels motståndare har ofta lärt mer av honom än vad de gärna vill erkänna. Den filosofiska begreppshistorien hos Nietzsche och Foucault är otänkbar utan Hegel – hos Nietzsche är sambandet ibland så tätt att det närmar sig parafrasen, en transponering till annan tonart så är det klart!

Den analytiska filosofin börjar hos Russell och Moore med ett glasklart avståndstagande från Hegel: på varje punkt gäller det att göra tvärtom, vända tillbaka ur den den tyska idealismens återvändsgränd och börja om med hjälp av Humes empirism och Freges logik. Men redan från början har man fripassagerare i lasten. Den amerikanska grenen av den analytiska koncernen, pragmatismen, är nästan ett slags nyhegelianism – Peirce, Mead och Dewey kan Hegel utantill och skäms inte ett ögonblick för att inspireras av honom. När den logiska empirismen flyttar sina högkvarter till USA så försvinner Hegel ur blickfånget ett tag, men så snart den amerikanska filosofin börjar söka sina egna rötter är han tillbaka igen: hos Sellars, Rorty, McDowell och Brandom.

Hegels historiska betydelse går inte att förneka och skulle säkert inte ha förvånat honom själv. Däremot skulle han nog inte ha trott att hans utan jämförelse mest inflytelserika verk skulle bli Andens fenomenologi, hans första bok, det som skulle bli inledningen både till hans filosofiska system och till hans karriär som filosof. Visst har de stora framställningarna av systemet i Logikens vetenskap och De filosofiska vetenskapernas encyklopedi blivit lästa och tolkade, och visst har hans Rättsfilosofi och Estetik betytt massor inom sina särskilda områden, men det som verkligen fått eftervärldens pulsar att dunka är Fenomenologin.

Vad är det då som är så märkvärdigt med Hegels filosofi och Andens fenomenologi? På ett systematiskt plan är det kanske först och främst hans envetna holism, hans insisterande på att ingenting kan begripas isolerat, att allting måste ses i samband med och relation till allting annat. Det vi tar för vår kunskap har varken innehåll eller berättigande utanför ett historiskt och kulturellt sammanhang, det egna jaget existerar bara i samspel med andra människor, samhällets och individens utveckling är två sidor av samma mynt. Andens fenomenologi utvecklar dessa tankar i stor detalj och med många exempel, till stor del i form av en historisk berättelse, som dessutom enligt Hegel själv har två tolkningar: det handlar både om hur mänskligheten skapar sig själv i sin historiska utveckling och om hur den enskilda individen blir till. En världshistoria och en utvecklingspsykologi i oupplöslig förening, sammanträngda på femhundra sidor. Och som om det inte skulle räcka så får vi även filosofins historia från grekerna till Hegels samtid, för att inte tala om det religiösa tänkandet från naturreligion till Luther – allt i samband med vartannat och i ofta överraskande och originell belysning.

I filosofins historia finns många svåra texter och det är inte lätt att säga vilken som är värst, men Andens fenomenologi är tveklöst med och tävlar om priset. På somliga ställen är problemet inte att avgöra nyanserna i Hegels åsikter, eller exakt vad någon anspelning syftar på, utan att gissa vad han överhuvudtaget pratar om, vilket ämne som är uppe för diskussion. Delvis är det förstås detta som förklarar bokens fascination: en filosofisk insikt som utvinnes ur en sådan text lyser med en särskild glöd, och själva svårigheten stimulerar läsarens egen fantasi. Men som läsare måste man också beväpna sig med både tålamod och lättsinne i lagoma doser. Tålamod för att inte ge upp; lättsinne för att kunna gå vidare även när man inte förstår, och hoppas att det snart skall glimta till igen. Fenomenologin är inte en bok man läser rakt igenom och är färdig med – kanske börjar man mitt i, med herren och slaven eller tolkningen av Sofokles Antigone, för att långt senare arbeta sig tillbaka till början i den Sinnliga vissheten och slutet i det Absoluta vetandet.

–Staffan Carlshamre

G.W.F. Hegels Andens fenomenologi utgavs i september 2008 av Bokförlaget Thales, i översättning och med förord av Brian Manning Delaney och Sven-Olov Wallenstein. ISBN 978-91-7235-068-7. 552 sidor.

www.bokforlagetthales.se

Staffan Carlshamre är professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och sedan 2004 ansvarig redaktör för Bokförlaget Thales.

Bokjournalen

Hegel och Andens fenomenologi